Nadia Scapoli – berättelser och fotografier för att nå en ö i solen
Nadia Scapoli, som just kommit ut med en bok om en svensk experimentteater, berättar om sig själv i den ömsinta boken ”Det liv jag ville ha”. Hon är född och uppvuxen i Ferrara, men har bott i Sverige sedan länge
”Livet jag ville ha var en ö i solen omgiven av ett kristallklart hav. Ouppnåelig. Ingen hade någonsin lärt mig att simma”. Korta berättelser, ömsinta, men ibland lika vassa som skärvor av glas; en självbiografi som förflyttar sig mellan Ferrara, där hon föddes och växte upp, och Sverige, där hon bor sedan länge och arbetar som fotograf. Det är en nyfiken självbiografi, där Nadia Scapoli i denna sin bok ”Det liv jag ville ha” (utgiven på bokförlaget Diogene) beskriver sin egen existentiella resa i tolv kapitel: fylld både av entusiasm och action men också finstämd melankoli.
En bok som fått ökad aktualitet, eftersom Scapoli också har sammanställt en bok om Teater Albatross, som hon grundade tillsammans med sin f.d. make Robert Jakobsson, där man också kan läsa om vår stad. Också hennes samling av berättelser med ”Dharma-vandrerskan” börjar just i Ferrara.
”Stationen låg nästan öde så när som på ett fåtal passagerare som betraktade mig nyfiket när jag steg av tåget, klädd i eldröda jeans och en vit indisk blus med broderier i blått och guld. Jag var omhändertagen av polisen för att jag var minderårig och på rymmen”.
Nadia Scapoli skriver om sig själv i första person, utan hemlighetsmakeri eller skonsamhet: berättelserna flyter fram i en stil som ibland är minimalistisk, men den saknar inte empati och den betonar de mest betydelsefulla händelserna i livet, de som man ”ville ha” och de som man sedan ”fick”. Scapoli berättar om upplevd kärlek (”Fågeln” är en underhållande berättelse om hennes möte med sin förste make), om radikal förändring i sitt arbete (i ”De ofullkomliga” talar hon om sin hantering av problematiska anställda i egenskap av chef), ömsinta är de sidor som hon ägnar sin farmor, som tittar på TV, fast övertygad om att personerna i rutan talar direkt till henne. Och nästan på varje sida öppnar hon linsen brett för att sedan närmast zooma in i andras psykologi. Berättelsen ”Det liv jag ville ha”, som avslutar boken, är ett nästan etologiskt studium av ett par unga, målmedvetna och framgångsrika män, som hon hyr ut en del av sin bostad till och deras liv får henne att jämföra och reflektera över sitt eget liv. Hon skriver: ”För ord som studera, planera, organisera, följt av att förverkliga, implementera, disciplinera sig själv, fanns ingen plats i mitt liv. Det var ord från ett främmande språk, som jag ville lära mig, men som jag fick ge upp, nedslagen redan vid de första försöken”
Stefano Lolli, Il Resto del Carlino, 15 februari 2021
Flera röster om ”Teater Albatross, föreställningar, resor, konst och visioner”
”Boken är storslagen. Jag läser och läser…det är en bok man kan ägna dagar och veckor åt, fascineras och imponeras av. Den skildrar sammanhang och bakgrunder… Nadia Scapoli har satt samman en bok vilken med Albatross som färdmedel flyger genom tiden och världen.
Lars Ring, SvD, 14 feb 2021
…En av originalmedlemmarna och grundarna, Nadia Scapoli, har som redaktör nu sammanställt en väldig bok i storformat … Den rikt och högklassigt fotoillustrerade boken är rena guldgruvan för den som är intresserad av nutida svensk teaterhistoria… en fascinerande, mångfasetterad rundblick över fyra decenniers radikal teaterverksamhet … En förnämlig utgivning och värdefull sammanstallning av ett stycke livaktig och progressiv svensk scenkonst!
Helhetsbetyg: 5. (5 – Briljant; 4 – Mycket bra; 3 – Bra; 2 – Ordinär; 1 – Undermålig)
Martin Lagerholm, BTJ-häftet (inköpsvägledning bibliotek)
...”Teater Albatross - föreställningar, resor, konst och visioner”. Lika stor och överväldigande som denna teater varit liten, udda och envis...
En manual för det omöjligas konst! … poetisk, dokumentär, trotsigt visionär”.
Margareta Sörenson, Expressen Kultur, 12 mars 2021
Teatern är det flyktigas konst, sägs det, inte lätt att stänga inne mellan pärmar. Men Nadia Scapolis märkliga bok om Teater Albatross är i sig dramatik, ett levande rum av röster, tankar, öden, tårar, tider och bilder. Den är fantastisk! Så fint tilltal och många spännande vinklar. Som en stillbildsfilm från en annan tid – men levande, utan mossa och mögel. Teaterhistoria för framtiden.
Ulrika Knutson, journalist
TEATER ALBATROSS. Storslaget fågelperspektiv på själfull teater
Fysisk teater på gator och i övergivna industrilokaler, teman som antisemitism och uppror – den storslagna boken om Teater Albatross blir en påminnelse om ett helt teateruniversum.
Robert Jakobsson är en av dessa teaterprofiler som brinner. Alla som sett en iscensättning av Teater Albatross vet hur han blandar energi med meditativ magi, starka bilder med en närmast mysticistisk vilja att nå bortom orden. Robert Jakobsson är sist kvar av den alternativa teater som fick sitt stora genombrott på 1970-talet, inspirerad av polska scenkonstnärer som Jerzy Grotowski och Tadeusz Kantor. I dag har svenska grupper som Larsons Teater, Institutet, Teater Schahrazad och Jordcirkus försvunnit. Teatergrundaren Robert Jakobsson håller ännu arvet vid liv, och det med envis glöd.
Nadia Scapoli har sammanställt en bok om gruppen Albatross och Tokalynga Teaterakademi i Halland, som är centrum för verksamheten. Scapoli var med från början – då som hustru till Robert Jakobsson – och har lagt ner ett enormt jobb. Boken ”Teater Albatross – föreställningar, resor, konst och visioner” är en tegelsten tjock, och två tegelstenar bred. Den är fylld av livsöden, dikter, konstnärliga foton och berättelser från en tid av uppror och försök att hitta nya sätt att förstå världen. Det är en bok man kan ägna dagar och veckor åt, fascineras och imponeras av. Den skildrar sammanhang och bakgrunder.
I dag är den så kallade tredje teatern, som fysisk teater ibland benämndes, närmast glömd – men vi som var med glömmer inte upplevelser av polska gästspel och teaterfestivaler som Scenhöst. Grotowskis fysiska, fattiga teater var på flykt från institutioner till nedlagda fabriker, eller gator och torg. Ofta var man inspirerad av commedia, frön till nycirkusen kom från denna form av ritualiserad teater. Scenkonsten blev på en gång arena för politik men också plats för det andliga sökandet efter metafysiska känslor och arketyper. Teater Albatross bildades 1984, efter att antal år hittade gruppen en gammal halländsk skola som fick bli hem, kursgård och scen. Platsen uppkallades efter en gammal gård: Tokalynga, som betyder ljunghed. Där fortgår verksamheten än i dag, tråkigt nog med små eller inga bidrag från kulturrådet. Under sin tid har man besökt tjogvis med länder, också USA samt Kamerun och Rwanda. Robert Jakobsson, som själv inte har judisk bakgrund, blev starkt berörd av Förintelsen men också av judisk kultur. Gruppen har också undersökt amerikanen Allen Ginsberg och dennes diktning.
Jag har sett flera av dessa uppsättningar, som går från bildstarka impressioner till mer ”sedvanlig” dramatik. Robert Jakobsson blev tidigt djupt fascinerad av skulptören, polacken Władysław Hasior och dennes monumentala verk av ”skrot”. En iscensättning som ”Det var längesen orkestern spelade” om kvinnoorkestern i koncentrationslägret Bergen-Belsen är lika outhärdlig som vacker och handlar om det mänskliga och det omänskliga. Pjäserna ”Bortom havet”, ”Kongo” och ”Mary Kingsley” som bildsattas av scenografen Åsa Lieberath är drivna av indignation, och av vilja att sprida kunskap om postkolonialismen. Uppsättningen ”1917 – När klockorna stannade” är en mycket personlig vidräkning med hur den ryska revolutionen stelnar och blir dogmatisk och blodigt diktatorisk.
Boken är storslagen. Jag läser och läser. Njuter av stark fotokonst, dikter av Gunnar Schneider. Fina små noveller av Johan Bergström, minnen från Ika Nord, Marika Lagercrantz och många andra. Skildringar av kaotiska turnéer med rostiga bilar, möten med publik Östeuropa runt. Det vimlar av historier från det själfulla teaterhuset, som trotsigt nog ligger nära shoppingundret Ullared.
Det mesta cirklar kring Robert Jakobsson, nu 72. Han har själv skrivit flera texter, ändå blir han oförklarad på ett personligt plan, icke-analyserad. Ungefär som den teater han skapar som vill vara i varje ögonblick, inte nödvändigtvis blott förstås intellektuellt. Boken är en rundmålning av mängder av levnadsöden och konstnärskap runt honom. Poeten Bob Hansson, exempelvis, som naket berättar om sin tid med gruppen. Ständigt återkommer iscensättningarna till arvet efter Förintelsen – den skildrar också skuggor av en ny, polsk antisemitism. Nadia Scapoli har satt samman en bok vilken med Albatross som färdmedel flyger genom tiden och världen
Lars Ring, SvD, 14 feb 2021
Teater Albatross. Storslaget fågelperspektiv på själfull teater.
Artikel från Svenska Dagbladet 2021
Review
Gateway to infinity, Photo exhibition
Kulturhuset, Stockholm
The truth lies in the bare surface
The naked woman who looks at us, the viewers, is naked than anyone before her. She obviously has no clothes, but apart from the eyebrows and lashes, she has not one hair, neither on the head nor in the body. The body is clean too from wrinkles and marks as if a beauty specialist has gone over it with a laser, and even her nipples have disappeared during the treatment. The image is part of Nadia Scapoli exhibition Gateways in Kulturhuset Stockholm. Gateways here, signifies that we are entering Scapoli world, herself and her family. Her working method is refined. She starts from a photograph or photographs, which she then manipulates, deconstruct and build on. Superficially, she does surrealism, but really it is a kind of hyperrealism. When she manipulates her pictures, she does it to make them more real than the reality we see. She scrambles it to clarify and to penetrate behind the surface. Like so many women photographers, she uses often herself as an object. In her self-portrait, she shows off her chaotic inner world, her dreams and her short command. The more you see this exhibit, the more one becomes fascinated. She captures the interest and will not let you go. Man want to see more, a major exhibition in the vain hope that it would then be able to know her. But I suspect that she, as in this exhibition, all the time would slip away at the very moment you think you are wise.
Crispin Ahlström/GP Culture
